Penningtrafik per Internet kan huvudsakligen ske på tre olika vis. Det klassiska, dvs mest föråldrade, är helt enkelt att sända kreditkortsnumret via Internet. Lite mer avancerat är att styra vanliga kontotransaktioner per Internet. Det mest spännande och avancerade är att sända riktiga digitala pengar över nätet.

Banktransaktioner

För en sådär sju år sedan försökte jag vara en föregångare och skaffade dåvarande Sparbankens "mikrodator anslutning" eller vad de nu kallade servicen. Programmet som hörde till var så att jag gav upp efter att utan framgång försökt köra programmet en gång. Sen dess har jag förhållit mig kyligt till liknande projekt. Efter att nyligen ha köat i banken i över en timme var det ändå lätt att övertala mig att pröva på Meritas Solo för Internetanvändare.
Jag var imponerad. Visserligen måste man nu betala fär Internetanslutningen och en mark per transaktion för att få den service man fick gratis i banken för tio år sedan, men tiderna förändras.
Merita har på ett genialt enkelt sätt utvidgat tjänsten så att användare kan betala för tjänster på Internet med samma system. Exempelvis Lippopalvelu Oy låter dig beställa en biljett per Internet varefter du flyttas över till Meritas webbsidor där du kan fylla i ett bankgiro för att betala biljetterna varefter de sänds per post åt dig. Det hela känns mycket smidigt och modernt trots att det sist och slutligen bara är en vanlig gammal banktransaktion.

Kreditkort

Kreditkort uppfanns för en tid och plats där banker och affärer inte var i ständig kontakt med varandra via datornätverk. Kreditkortsbolaget påtog sig, i utbyte mot en provision, ansvaret för att kunden nog hade pengar trots att försäljaren inte kunde kontrollera det i försäljningsögonblicket. Idag är praktiskt taget allt och alla anslutna i realtid i hela den industrialiserade världen och med hjälp av exempelvis ett bankkort kan försäljaren i försäljningsögonblicket kontrollera att kunden har pengar och försäljaren kan lyfta summan direkt från köparens konto utan att betala provision åt någon mellanhand. Kreditkortsbolagens marknad håller alltså på att försvinna i takt med den tekniska utvecklingen. Detta har vi insett här i Finland och här är också bankkorten populärare än kreditkorten. Provokativt brukar vi i Finland ibland kalla USA för telekommunikationens u-land och där är kreditkorten också oerhört populära. Kreditkortsbolagen har i alla fall insett faran och försöker gardera sig för framtiden. De stora bolagen allierade sig under hösten och betalade IBM för att utveckla en standard för att handla med kreditkort per Internet. Standarden heter SET (Secure Electronic Transaction) och är i praktiken virtuella kreditkort. En kreditkortsinnehavare får en kod som motsvarar kreditkortet och med hjälp av ett specialprogram kan användaren visa upp detta virtuella kreditkort åt en försäljare över Internet.
Kreditkortsbolagen hoppas naturligtvis att SET skall bli ett så utbrett och populärt system att det skall garantera deras fortsatta existens. Redan nu sker nästan all handel över Internet genom att köparen manuellt skriver in sitt kreditkortsnummer och sänder det åt försäljaren via Internet. Det brukar påstås att det här är väldigt osäkert, att utomstående kan kopiera kortnumret när det sänds över Internet, men riskerna är ofta överdrivna. De flesta företag som ber dig mata in kreditkortsnumret har en skild säker webbsida där du kan göra det. Säkra sidor känns igen på att det i Microsoft Internet Explorer dyker upp en bild av ett hänglås nere i högra hörnet av programmet och i Netscape på att den normalt brutna nyckeln nere i vänstra hörnet blir hel. Innehållet på säkra sidor sänds över nätet i krypterad form så att utomstående inte kan läsa det. Naturligtvis är krypteringen inte oknäckbar men tillräcklig säker för att det inte skall vara värt besväret att försöka, det finns nämligen enklare sätt att komma över kreditkortsnumror. Internet är fyllt av program med vars hjälp man kan skapa hur många korrekta kreditkortsnumror som helst.

Digitala pengar

Redan för två år sedan skrev jag om digitala pengar, alltså riktiga digitala "mynt", sifferserier som i sig motsvarar pengar och som kan kopieras mellan disketter eller sändas över Internet. På samma vis som det komplicerade tryckta mönstret på sedlar skiljer sedlar från andra papperslappar gör de komplicerade sifferserierna digitala mynt unika. Tyvärr har inte mycket hänt på två år. Mark Twain Bank i USA var i slutet av 1995 den första banken i världen som lät sina kunder lyfta pengar i digital form och Eunet Finland blev den andra e-cash distributören i världen i början av 96. Sen dess har fyra banker, nu senast Den Norske Bank, meddelat att de också kommer att börja använda e-cash men fortfarande är Mark Twain och Eunet Finland de ända som verkligen gör det. Intresset för e-cash har också varit minimalt. Endast några fåtal företag tar emot betalningar i form av e-cash via Internet och de produkter de erbjuder är verkligt tråkiga. Följaktligen är det endast några tusen personer i Finland som prövat på att lyfta pengar i form av e-cash. Och när så få använder e-cash är företag inte intresserade av att göra de investeringar som behövs för att kunna ta emot e-cash betalningar…
Men som jag skrev för två år sedan och skrivit i flera artiklar sedan dess: digitala pengar är en så spännande och avancerad teknik som öppnar helt nya möjligheter till handel att digitala pengar kommer att slå igenom. Så småning om…

Carl-Magnus Dumell