När vi idag har möjlighet att studera säkerhetspolisens gamla arkiv ter sig mycket av det de sysslade med som överdrivet. Att låta ett gäng poliser skugga och avlyssna en konstnär för att han eventuellt är homosexuell och därför kanske kommer att försöka sprida samhällsfarliga ideologier ter sig idag patetiskt. I dagens idividualistiska samhälle är vi inte längre lika rädda för att ovanliga eller avvikande åsikter skall omkullkasta vårt samhälle.
I takt med att denna storslagna ideologiska censur tynar bort har det uppstått en mer småskalig censur. Istället för att skydda stora nationella ideologier handlar det idag närmast om att skydda företagsimagen eller förhindra arbetstagare från att läsa Playboy under arbetstid via Internet.

Företagsstorebror ser dig

Hur går censur av Internet till i praktiken? Till exempel kunde Åbo Underrättelser göra ett datorprogram som skulle analysera all e-post som går in eller ut ur redaktionen. Om programmet påträffar bokstavskombinationen "TS" kunde den ersätta det med "xx" eller bara diskret registrera avsändarens namn i en lista. Det här är möjligt eftersom det är frågan om små mängder text och alla e-post mellan ett företag och omvärlden går genom en enda dator på samma vis som all telefontrafik i ett företag oftast går via en telefonväxel. Tekniskt vore det mycket enkelt. Faktum är att många tonåringar skrivit motsvarande program, men istället för att reagera på bokstavskombinationen "TS" reagerar de på, och registrerar, kreditkortsnummror som sänts i e-post meddelanden.
På motsvarande vis kunde ÅU också göra ett program som analyserar alla inkommande webbsidor och som stoppar alla sidor från adressen www.playboy.com.
I och för sig tillåter de flesta länders lagstiftning inte att utomstående tar del av privat post, oberoende av om det är cellulosapost eller e-post. I praktiken har lagstiftningen ändå visat sig totalt tandlös eftersom rättssystemet inte förstår sig på den nya tekniken.

Elektroniska barnvakter

I USA har det blivit en lukrativ bransch att göra program som föräldrar kan installera i sina datorer som spärrar barnens försök att titta på sidor med pornografiskt material. Vissa system bygger på att studerande får betalt för alla obscena adresser de hittar som kan inkluderas i spärrporgrammets lista. En orsak till programmens ekonomiska framgång lära vara att människor köper dem för att få listan… Programmen ger alltså inget fullständigt skydd för det kan ha dykt upp någon ny obscen sida som inte hunnit med i listan ännu. Andra spärrprogram analyserar texten på sidan innan den visas för användaren och låter helt bli att visa sidan ifall den innehåller obscena ord. Ett program blev berömt efter att ha spärrar tillgången till vita husets sidor efter att en av sidorna innehöll ordet "couple" (=par).

Fallet Singapore

Om ett helt land vill censurera Internet för sina medborgare är det besvärligare för det är frågan om större mängder information som skall filtreras och informationen in och ut ur landet kanske går via flera olika kablar istället för via en enda kabel och dator. I Finland har vi till exempel fyra stora Internetleverantörer som alla har sina egna utlandskablar. I ett totalitärt land där ett statsföretag sköter all Internettrafik in och ut ur landet är situationen enklare.
Inget land censurerar innehåll i e-post meddelanden, även om många länder (exempelvis Kina och Nordkorea) begränsar vilka medborgare som får ha tillgång till e-post. Däremot har flera länder, framför allt Kina och Singapore, installerat spärrprogram som hindrar att sidor från vissa adresser kommer in i landet, till exempel från www.cnn.com eller www.amnesty.org. Intressant är att Kina skurit ned på antalet svartlistade adresser, antagligen har Internet ansetts vara en så viktig faktor för landets ekonomiska tillväxt att man tummat på censuren.
En av de ledande tillverkarna av spärrprogram fick i fjol en beställning av Singapores regering på ett spärrprogram som skulle kunna användas av landets alla Internetleverantörer för att filtrera bort allt pornografiskt material och alla kritik mot regeringens politik. Företaget tackade jag med den klassiska motiveringen, "om inte vi gör det så gör någon annan det." Chefen för företaget erkände i alla fall att "ibland känns det som om man jobbade i en vapenaffär, man vet aldrig om kunden köper ett vapen för självförsvar eller för att råna spritaffären bakom hörnet."

Carl-Magnus Dumell